Nyligen hade Mandel och jag ett litet bakslag i träningen – trots många lyckade repetitioner reagerade Mandel plötsligt starkt när jag lyfte targeten över ryggen på honom (se klippet nedan). Jag gissar att han har dåliga minnen av spön som triggades av rörelsen.
När han ryckte till tog jag genast bort targeten, slappande av i kroppen så mycket jag kunde för att skicka signalen att det inte var någon fara – och klickade! Det kan tyckas märkligt att jag väljer att belöna honom när han blir rädd, men faktum är att jag inte belönade att han blev rädd utan att han valde att stanna kvar hos mig trots att han blev rädd!
Det är ett ENORMT framsteg i träningen och i vår relation och ett kvitto på att jag lagt en solid grund.
Det fick mig att tänka på hur lärorika bakslag kan vara. Dels är de värdefull information från hästen om vilka situationer som är särskilt jobbiga för den att hantera, dels visar de hur långt vi faktiskt kommit i utvecklingen.
Direkt efter incidenten gav jag honom två superlätta target mitt framför näsan och efter det tog vi en liten rast.
När vi återupptog träningen valde jag att backa några steg och körde flera enkla repetitioner med targeten vid sidan för att få honom att slappna av och bli motiverad igen. Inom några minuter kunde jag sträcka mig över honom med targeten igen utan några problem.
Och en bonus: senare på kvällen kunde jag introducera uppsittningspallen utan större dramatik!
