Hästars beteende, Träning

Om elektriska sporrar, straffridning och varför vi behöver rannsaka oss själva

Det internationella ridsportförbundet FEI har stängt av två ryttare den här veckan. Amerikanen Andrew Kocher stängs av i tio år efter att ha använt elektriska sporrar på sin häst medan brasilianaren Leandro Aparecido Da Silva stängs av i tre år för att ha ridit sin dotters lilla ponny, ryckt den i munnen och slagit den.

Om detta finns mycket att säga. Det gör mig glad att FEI utmäter kännbara straff för ridning som helt uppenbart är djurplågeri. Samtidigt sker de här incidenterna inte i ett vakuum, utan framstår mest som slutpunkten för en normalisering av skarp utrustning och korrigeringar inom ridsporten.

Stillbild från filmen på Da Silva när han rider sin dotters ponny.

Minns ni Penelope Leprevost som sparkade sin häst i magen under framridningen på Sweden Horse Show efter att den snubblade? Eller Jur Vrieling som blev diskad från OS i Rio för att ha slagit sin häst med spöet? Eller Nicola Philippaerts som diskades från samma tävling för att ha huggit sin häst i sidan med sporrarna?

Exemplen är många och även om de inte är lika extrema som Kocher och Da Silva så är det skillnader i grad, inte art, mellan att hugga sin häst i magen med vanliga sporrar och att ge den en elstöt från ett par modifierade. All sådan ridning orsakar lidande för hästen och uppstår inom ramen för en global ridkultur där det är normaliserat att använda utrustning som orsakar smärta som t. ex sporrar, spön, skarpa bett och hårt spända nosgrimmor för att få snabba resultat, istället för att lägga ner tid på korrekt träning av hästen.

Ett relaterat problem som hänger ihop med den utrustning vi använder är fokuset på korrigeringar av oönskade beteenden. Det är detta fokus som leder till att renommerade ryttare som Leprevost, Vrieling och Phillipaerts väljer att sporra eller rappa till sina hästar när de inte gör som det var tänkt. (Givetvis spelar deras egna stresspåslag under skarpt läge som ett olympiskt mästerskap in i detta. Stress påverkar vårt beteende precis som det påverkar våra hästars.) Det är även detta korrigeringsfokus som fick Da Silva att sitta upp på sin dotters ponny för att den bitit henne tidigare under dagen.

Idén går emot all kunskap som finns om hur hästar lär sig. En bestraffning behöver ske inom någon sekund från beteendet för att vara effektiv. Det finns inget i vetenskapen som tyder på att hästar kan dra långsiktiga slutsatser om tidigare beteenden, eller förstå när de gjort något fel. Det finns däremot ganska mycket i vetenskapen som säger att vi över huvud taget bör undvika att använda bestraffning i träningen så långt det går. Överlag finns stora kunskapsbrister kring hästars kognitiva förmågor och hur de lär sig. Det orsakar onödigt lidande för många hästar som tränas på ett ovetenskapligt sätt.

Modern forskning bekräftar det vi alla känner på oss: att felaktig ridning orsakar fysiskt och psykiskt lidande för hästen (ett urval av referenser på rak arm är Cook, 2003; Hall et al, 2008; McLean & McGreevy, 2010; Jonckheer-Sheehy et al., 2012; Kienapfel et al., 2014; Górecka-Bruzda et al., 2015; König von Borstel et al., 2017; Cook & Kibler, 2019; Tuomola et al., 2019; Lökken, 2020 och det finns många fler).

Hästar får skador i munnen av illa tillpassade bett, av för hårt spända nosgrimmor, av kraftiga förhållningar och hård “kontakt” på tyglarna; de uppvisar stress- och konfliktbeteenden på grund av otydliga signaler från ryttaren och för högt ställda krav i träningen; de känner smärta när de får ett slag med spöet – deras hud verkar till och med vara känsligare än vår; de får ont i ryggen av illasittande sadlar och slitage från en obalanserad ryttare och så vidare. Felaktig och inkonsekvent tillämpning av belöning, eftergift och bestraffning leder till stress, rädsla eller i värsta fall inlärd hjälplöshet.

Fallen Kocher och Da Silva är extrema men tyvärr inte unika. Hårdhänta korrigeringar och felaktig användning av utrustning sker i alla länder, på alla nivåer. För att illustrera så kommer här ett utdrag ur ett disciplinärende hos Svenska ridsportförbundet:

“Tävlingsledaren ser ritten och att hästen står emot på hinder nr 1 och att ryttaren slår ett par slag på hästens bog. I landningen river hästen och får ytterligare några slag på bakdelen med ett uppvinklat spö. Genom svängen till hinder nr 2 utdelar ryttaren 3-5 kraftiga skänkelslag (…) Tävlingsveterinären anser att ryttaren bestraffar sin häst med sporrarna.”

Handen på hjärtat – hur många av oss har inte tappat humöret under ett ridpass? Skällt på vår häst när den inte kunnat stå still i gången? Tryckt till lite extra hårt med skänkeln i sidan för att styra hästen mot ett hinder när vi känner att den vill bryta ut? Frågat i ridsportbutiken vilket bett vi bör köpa för att vår ponny rusar på hindren? Lett en energisk unghäst med kedja över nosryggen? Använt brems för att klippa hästen?

Det är ett samtal vi skulle behöva ha, för hästarnas bästa. Vi skulle behöva prata mer om vilken utrustning vi använder och hur vi använder den. Ridsporten i stort skulle behöva titta mer på vad vetenskapen säger om hur hästar påverkas av olika träningsmetoder och utrustning.

Det är lätt att förfäras över ryttare som Kocher och Da Silva, men för att få till en förändring inom ridsporten behöver vi rannsaka oss själva. Gör vi allt rätt? Om inte, vad kan vi göra bättre?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s